I det ”Stora förordet” till Sångernas bok, en samling kinesisk lyrik från 900-talet till 600-talet före Kristus, står skrivet:
När våra känslor väcks tar de gestalt i ord.
Om orden inte är nog talar vi i suckar.
Om suckarna inte är nog sjunger vi orden.
Om sången inte är nog dansar vi orden, omedvetet,
med våra händer, med våra fötter.
Dansens uttryck är mäktigt.
Den talar till himmel och jord.
Den berättar om vår glädje, vår fruktan och våra begär.
Den berättar om det som är omöjligt att fånga och nå
– men den ger också kropp åt en människas känslor, ett folks egenart och innersta väsen.
Som många kulturer på vår jord dansar Taiwans ursprungsfolk i ring.
Våra förfäder trodde att ringen stängde de onda andarna ute.
Hand i hand i ringen ger vi den andra människan värme, rör oss tillsammans med henne, i gemenskap med alla.
Dansen för människor samman.
Och det är flyktpunkten som är dansens rum.
Rörelsen försvinner i samma ögonblick som den tar form.
Dansen existerar bara i detta förbiilande ögonblick.
Dansen är dyrbar – den är symbolen för livet självt.
I vår digitala tidsålder antar bilden av rörelsen miljontals skiftande former, fascinerande former.
Men de kan aldrig ersätta dansen, därför att bilden inte kan andas.
Att dansa är att hylla livet.
Stäng av din TV, stäng av din dator – kom, dansa!
Uttryck ditt jag med det gudomliga, storslagna instrument som är vår kropp.
Kom, dansa! Stig in i ringen av människor!
Grip det dyrbara, flyktiga ögonblicket – Kom! Hylla livet i dans!
Översättning från engelska Leif Janzon
Lin Hwai-Min, grundare och konstnärlig ledare Cloud Gate Dance Theatre of Taiwan
© LIU Chen-hsiang
